Untitled Document

Med sin knivskarpa personlighet och sitt karakteristiska yttre kunde han ha
stigit rakt ur en serie av Carl Barks: en kortvuxen figur med ovårdat skägg
och svart hatt som på allmänna gator misstagits för såväl rabbin som
rockstjärna; en slagfärdig konversatör ständigt redo med en träffsäker
livsiakttagelse eller en ironisk vänskapsgliring. Ingen som har träffat
honom glömmer honom någonsin.
I sjuårsåldern drabbades Thomas Olsson av en sällsynt muskelsjukdom som
handikappade honom för livet. Ett ovisst år på S:t Görans barnsjukhus följt
av en lång konvalescens grundlade både hans breda bildning och hans
bittercyniska galghumor: medan kamraterna lekte utomhus fanns inget annat
att göra än att läsa böcker och filosofera över slumpens orättvisa skördar.
Som vuxen "hämnades" han på livet genom att vägra anpassa sig till normala
gängor. Hans kropp var oduglig men hans intellekt toppslipat; dock gjorde
han en särskild affär av att inte använda det till annat än vad som föll
honom in för stunden. Inga reguljära arbeten eller studier kunde fånga hans
uppmärksamhet särskilt länge. Var han tvungen att uppge ett yrke kallade han
sig poet eller pokerspelare. En period drev han Sveriges första konstgalleri
för serieoriginal. Framgångarna uteblev: det största originalet var
galleristen själv och han var inte till salu. Senare sålde han sällskapsspel
i samma lokal i Gamla stan, men även denna butik fick läggas ner. Lagret
tömdes en natt efter att Olsson hade visat en "vän" hur man kunde ta sig in
utan nyckel. Olsson ryckte på axlarna, fann situationen komisk och var glad
över att slippa "arbeta".
På så sätt levde han, en ständig vandrare genom skiftande Stockholmsmiljöer,
alltid omgiven av goda vänner som slogs om att få bjuda honom på mat, öl och
husrum. Han skrev noveller, dikter, aforismer och sångtexter. Han spelade
spel på sällskaps- och tävlingsnivå och nådde elitklass i flera grenar. Han
läste oavbrutet och efterlämnar en av landets största samlingar av
nobelpristagare. Det ospecificerade projektet "Kaos i Laos" pågick som bäst
då hans liv avbröts en vårnatt i Vientiane. Han föll av en motorcykel - så
dumt och onödigt, skriker vi nu i vår sorg, men ingen var mer medveten om
tillvarons risker än Olsson själv, ingen hade ägnat mer tid åt tankar om liv
och död än han, ingen var mer beredd att leva som han ville i stället för
att bry sig om "de kloka", som när allt kom till kritan ändå alltid begrep
mycket mindre än han.
Min egen vänskap med Olsson går tillbaka till påsken 1978, en oförglömlig
kväll då vi spelade luffarschack på ett vandrarhem i Hildesheim med den
tyska skivversionen av Disneys "Djungelboken" på högsta volym i
samlingsrummets stereoanläggning. Då var han elva år. Jag var sjutton och
hade sällan träffat någon med samma intressen, samma tänkesätt och samma
bokliga bakgrund som jag. Men i denna lilla oviga kropp fann jag en människa
som fick mig att häpna. Känslan av inre samhörighet skulle bara förstärkas
genom åren. I praktiskt taget allt som jag har sysslat med var Olsson en
betydande part. I mångt och mycket såg vi på livet på samma sätt; jag
avundades honom ofta för att han hade det större modet att leva efter sin
inställning, och jag skämdes för att jag alltid hade större lycka med livets
lotter. Hur livet ska bli utan Olsson kan jag inte föreställa mig, men ännu
mindre kan jag föreställa mig hur det skulle ha varit om jag aldrig fått
träffa honom. Aldrig har jag mött en människa som stått min själ så nära.
Min tacksamhet till Thomas Olsson är omätlig för allt han hjälpt mig att
uppleva och allt han lärt mig att förstå.